Om mig

Egentligen ärdet nog inte så intressant att läsa om mig, men det kan ju vara trevligt att skriva lite om vem man är och varför jag har startat upp den här verksamheten. Men det är ganska enkelt: jag älskar djur! De är äkta, oförställda och vansinnigt gulliga.

Självklart är jag medlem i SKK, SSPK och Dvärgschnauzerringen.

Började smått

Så länge jag kan minnas har jag velat ha djur omkring mig, men vad gör man när en förälder är allergisk mot pälsdjur? Det blev fiskar och eremitkräftor. Jesus och Göran lever nu (hoppas jag) på Green Cay i Västindien där jag släppte ut dem, så de har det nog mycket bättre.

Därefter avancerade jag till undulater. Fevil som var en liten och hemmakläckt fågel var ytterst tillgiven och påhittig! Därefter hamstrar - som kanske inte är jätteroliga, men även de kan lära sig att komma när man ropar, hoppa hinder m.m. Jag hade också ett par kaniner, t.ex. Pricken, som jag tävlade kaninhoppning med.

Uppfödning

Jag har börjat att utbilda mig rent formellt för att bättre förstå och planera min uppfödning:

Hälsa

Som komplement finns många intressanta föreläsningar som anordnas av företag, och klubbar, där duktiga och erfarna föreläsare bjuds in:

Trim

Trimkurser som jag har gått:

Träning

Det finns många olika sätt att träna. För att hitta sin egen väg är det nyttigt att gå många olika kurser, för kom ihåg att man inte måste göra som läraren säger! Man får ha sin egen filosofi om man inte gillar det som lärs ut.

Australiska Terriern Cookie

Lycka! Jag var 13 år och vi skulle skaffa hund! Vi hade en bekant som var kraftig pälsallergiker, men som tålde just sin hund, den Australiska Terriern. Vi svalde detta med hull och hår. Mamma och vi i resten av familjen hälsade på kenneln och stannadeen lång stund för att mamma skulle hinna känna något. Men det gick bra! Vi tog med oss lille Cookie ett par veckor senare. Hemmet var valpsäkrat, korgen stod och väntade och valpkopplet var inhandlat.

Vi hade Cookie i ungefär 4 månader innan vi fick lämna honom till en bonde. Mamma var nästan astmatisk vid det laget. Sorgen och eländet hade inga gränser. Jag var otröstnlig, efter allt träningsarbete och all kärlek jag ödslat på lille Cookie!

Han kunde sitta, ligga, stå och nästan gå fot. Han kunde rulla runt, han kunde dansa på bakbenen med ett ägg i munnen (kokt). Och han kunde sitta kvar - medan jag sprang över en hel fotbollsplan - och på inkallning komma till min sida och sitta fot! Så mycket tid och träning!

Mamma kände sig eländig och skyldig, så jag skullle få en ny kompis, vilken som helst. Jag hade precis läst Bodil Granbergs "Mina djur och jag" från pärm till pärm. Och valet var enkelt: kunde vi inte ha hund, så skulle vi ha en papegoja!

Vittofskakaduan Albin

Det blev en oerhört lustig Vittofskakadua, Albin, som förvisso inte kunde prata, men som kunde slå runt på pinne, hänga näbb, bocka och förresten flög fritt i hela grannskapet. Han kom på inkallning: först med en kraschlandning (han var ju lite ovan) och sedan allt skickligare.

Just det - han kunde bajsa på kommando också! Mycket praktiskt när man har en stor fågel som bajsar varje kvart, men som man vill ha med sig i TV-soffan. Han liksom lärde sig att det inte är OK att baja varken i sängen eller i soffan. Jo, han sov faktiskt ibland under mitt täcke. Favoritstället var att ligga i mina benveck och mysa i värmen och mörkret.

Tyvärr (!) dog han när han var inackorderad hos en uppfödare medan vi var ute och reste en längre tid. Jag har alltid undrat om det var av brustet hjärta. Stora papegojor är otroligt sociala och intelligenta djur. Minst lika sociala och smarta som hundar - samtidigt som de ju är mycket svårare att ha med sig.

Så skaffa inte papegoja om du inte kan ta hand om den i 10 år (mindre) till 70 år (de största arterna).

...och mer kommer

Någon gång i nära framtid tänkte jag ha en get, något får och ett antal gäss - men tills det går att ordna får jag nöja mig med världens bästa ras: Dvärgschnauzer!

Jag köpte en gång 2st Ölandsgäss till mamma och pappa. Gordon och Ebba levererades i en låda med halm som jag ställde på vardagsrumsgolvet som present till mor på hennes födelsedag. Det hördes ett rassel i lådan och endast pappa vågade öppna, varpå två luddiga gässlingehuvuden fort kom upp ur lådan!

Ölandsgåsen väger ca 5 kg och ser ut som en smäcker och flygkunnig variant av skånegåsen. Den är en gammal svensk lantras som var mycket nära att dö ut, men som tack vare entusiaster och Nordens Ark kunde bevaras. Det fanns som minst endast två individer kvar i Sverige!

Gordon och Ebba kom gärna när man ropade och man kunda ha dem i knät och klia lite på dem. Jag tror även att jag lärde dem att dyka när jag dök från bryggan en dag på sommaren. Efter det tog det bara någon minut, så hade de båda "kommit på" långt bak i sina instinkter att man kunde dyka ner och beta från botten!

Mammas och pappas lilla gräsmatta förslog dock inte i långa loppet, så Gordon och Ebba flyttade till granngården där de fick sällskap av fler gäss.